hemlängtan
okej, nu måste jag bara skriva av mig lite för jag blir ju bara heelt tokig.
Jag är så himla trött på strömsholm nu.
Visst, det är verkligen en möjlighet att få vara här och träna och jag har verkligen utvecklats och lärt mig huur mycket som helst! Och personligen tycker jag verkligen att christer har varit helt fantastisk och jag har lärt mig jätte mycket av honom. Men, nu tränar vi ju inte bara för honom utan för ett antal andra också. och visst, alla strävar efter samma sak; att ha hästen lösgjord och eftergiven, rakriktad, på bakbenen, i balans och med bra framåtbjudning. Men vägen dit är ju inte alla eniga om, och alla säger olika.
Det känns som att jag inte riktigt vet vem jag själv är just nu, som ryttare alltså, jag förstår allt, och har lärt mig mycket, men nu måste jag liksom försöka bena upp lite, och komma fram till vad JAG står för och hur jag vill rida mina hästar. Jag känner mig liksom lite full, jag måste låta allt sjunka in och sen ta till vara på det jag tycker är bra, det är så svårt när alla säger olika, och man tar in allt som alla säger.
Jag har sån himla hemlängtan nu. Jag har bestämt mig för att bo i sölvesborg efter jul. Det är verkligen inte det optimala stället att bo på om man vill utvecklas som ryttare, men nu har jag utvecklats jätte mycket under detta året, och verkligen fokuserat på träning. Jag har knappt tävlat alls detta året och nu vill jag befästa mina kunskaper och låta allt sjunka in. Nästa termin ska jag fokusera på att tävla istället. Och då är det betydligt bättre att bo i sölvesborg än här. Nere i skåne finns det så himla mycket mer tävlingar.
Jag känner verkligen nu, att jag har så lite rutin på tävlingsbanan. Här uppe blir man jätte duktig träningsryttare, men inte någon bra tävlingsryttare. Jag måste ut o tävla nu så jag känner mig trygg med det och kan använda det jag lärt mig under det här året. Frågan är bara vad jag ska göra hemma.. Jag vill ju rida, så många hästar som möjligt! Jaja, vi får se..
Iallafall..
idag har vi varit o tävlat i hamre, och det gick K-A-T-A-S-T-R-O-F, jag hade ett sånt här körbett, med två bettringar som christer sagt till mig att testa. Det har fungerat när jag ridit för honom för då är ju målet inte att få honom lösgjord (det är sigge vi talar om nu) utan att nu till o börja med ha honom kvar på bakbenen så han inte går på bogarna.
Jag hade iallafall det bettet idag och det gick inte att få honom loss överhuvud taget. Han var som en stel pinne och tog inget stöd i handen alls, och han svarade inte direkt för skänkeln heller. Jag kunde inte få honom eftergiven och framför skänkeln, det gick inte! Så, det var som att rida på en fyrkant, jag kunde inte göra någonting åt det, för så starka skänklar har inte jag så jag kunde rida honom till ett stöd i det läget. Jag hade ingen som helst kontakt med bakbenen och jippi och rida emot ett hinder i det läget säger jag ju bara..
Skulle kanske inte gått in på banan och startat men det gjorde jag iallafall. Det gick som det gick. vi hoppade 3 hinder och det var INTE sigges fel, om det var någons fel så var det mitt, men knappt det heller.
Det fanns ju ingenting att göra åt saken..
MEN, nu slutar jag analysera, jag vet vad det berodde på. Nu ältar jag inte mer, utan lägger det bakom mig, och tar nya tag och peppar inför morgondagen då vi ska dit igen, och då med ett annat bett. Så ska vi se att det kommer gå hur bra som helst. Jag ska rida offensivt!!
Och nu är det bara en tävling kvar, Södertälje om två veckor. Men då får bara Biscaya följa med tror jag. Hon sträckte sig i ryggen för 4 veckor sen så jag har precis börjat rida henne igen. stackarn. alltid är det något med dessa djur.. Och min nya lilla Myran börjar hämta sig efter sin benbits-operation. Så till nästa säsong ska hon vara fit for fight ;)
här är hon, lilla sötnosen :) Mirca Itop F, f-03 e. Non Stop R-Irco Marco.
Ingenting är omöjligt,
Jag kan, jag vill, jag ska!
